baraborjan

Eften en valdigt trang tagresa, som vi anda lyckades sova bra pa, kom vi fram till den lilla staden Lao Cai vid ungeffar halv sju pa morgonen. Dar var det ungeffar sju grader varmt (kallt) om min korta byxdress var inte mycket till hjalp.. I Lao Cai packade vi in oss i en minibuss tillsammans med franskar, ryskar och tyskar (nastan en bellman-historia) ock akte en och en halv timme upp i bergen tills vi kom fram till Sapa.

Efter lite vilande och frukost snokade vi runt lite i staden (det gick valdigt snabbt) och traffade pa nagra av bergsfolket som ar valdigt sociala. Konstigt nog kan de mycket battre engelska an manniskorna i Hanoi! En tjej, Etzi, som kom fram och borjade prata med oss bjod in oss pa lunch nasta dag i hennes lilla by tre timmars promenad fran Sapa. Det tyckte vi lat bra och vi bestamde att vi skulle ses nasta morgon utuanfor kyrkan. Etzi hade nog hort det dar om "imorgon" manga ganger innan for vi var tvugna att lova ett "pinkypromise" innan hon gick darifran. Bergsfolken har valdgit speciella klader pa sig, typ same-drakter. Fast jag tycker att alla ser ut som de hor hemma i trolltider!

Nar vi hade vinkat hej da till Etzi gick vi tre tre km ner till byn Cat Cat dar vi traffade pa nagra barn som satt vid stupet och salde hantverk. De barnvaktade en liten baby som de hade lagt pa en filt under ett paraply alldelles vid kanten. Sag lite otackt ut..

Dagen efter gick vi da som vi, dyrt och heligt med vara lillfingrar, lovat och motte Etzi och hennes yngre kompis som bar sin bebis Hao pa ryggen. Vi gick till marknaden for att handla ingrideienserna till lunchen. Vi blev glada att de inte plockade at sig larverna eller hundtassarna.. Sen borjade den tre timmars langa vandringen genom skog, lera och bambutrad. Uppat, uppat, uppat.. Men med varldens grymaste utsikt! Vi stannade en gang och at apelsiner och Hao blev ammad. Bebisen sa inte ett knyst under hela vandringen!

Nar vi kom fram till huset borjade de genast med maten medan vi fick se oss omkring och halla bebiskycklingarna. Jag forsokte halla Hao lite ocksa men da borjade han saklart for forsta gangen grata.. Haos mormor och morfar kom ocksa hem och satte sig vid elden och rokte pa. (!) Vi fick satta oss vid varldens minsta bord dar de hade dukat upp med ris, nudlar, kokad sallad, nagon slags ost, chili och krossad, sondermjolad ost. Till det fick vi kokat kallvatten att dricka och risvin. Jag skulle nog mer kallat det ris-snapps for det brande som sjutton i halsen!

Efter maten plockade de fram sina hantverk och jag kopte ett skarp och Franz en kudde. Antagligen till valdiga overpriser men kandes inte riktigt okej att pruta efter deras gastfrihet. De tyckte nog sjalva ocksa att vi betalat lite for mycket for sen gav Etzi mej ett armband, "sa att jag inte skulle glomma min van Etzi", och fyra armband jag skulle ta med hem till min familj. Franz fick en planbok. Sen gick vi ner till stora vagen genom bland annat marijana buskar. Sen hela guppiga vagen hem igen.. Vi var valdigt trotta men valdigt duktiga!

Nu ska vi strax aka harifran till Hanoi men med buss den har gangen. Man kan falla satterna sa att man kan sova men det finns ingen toa pa bussen. Far se hur det gar, jag som kissar stup i kvarten.. Darefter ska vi direkt hoppa pa ett tag ut till kusten dar vi ska bo pa en bat nagra dagar. Far se hur vi klarar aksjuka da..

/Elin



Ibland ar han bra snall den dar Franz..!



Franz sang pa taget. Inte precis morgongympa har..



Jag och en liten tjej fran bergen



Franz valter kor



Jag pa bron over floden. Dar gallde det att halla balansen!



Liten bit utsikt



I borjan av var vandring upp till Etzis by



Franz och berg



Etzis hus



Lunchen. Gissa om man fick ont i ryggen av att sitta sa har!



Etzi och Haos mamma med Hao pa ryggen.



Man blir trott av att vandra..